Debatten om jordbrukets kooperativa omvandling och den pågående klasskampen[*]

11 oktober 1955

Vårt nuvarande möte har varit en stor debatt. Denna debatt rör frågan huruvida partiets allmänna linje för övergångsperioden från kapitalism till socialism är helt och hållet riktig eller ej. Denna partiomfattande debatt utlöstes av frågan om vår politik för jordbrukets kooperativa omvandling, vilken också er diskussion haft som mittpunkt. Debatten täcker emellertid ett mycket brett ämnesområde, som står i samband med det arbete, som utförs av departementen för jordbruket, industrin, kommunikationerna, transporten, finanserna, penningaffärerna, handeln, kulturen, utbildningen, vetenskapen, folkhälsan o.s.v., med omvandlingen av hantverket och den kapitalistiska industrin och handeln, kontrarevolutionärernas undertryckande, de väpnade styrkorna och utrikespolitiken. Kort sagt, den berör vårt arbetes hela räckvidd, partiets, regeringens, de väpnade styrkornas och de folkliga organisationernas arbete. Det behövs en stor debatt av detta slag. För ingenting liknande har förts i vårt parti sedan den allmanna linjen antogs. Vi måste utveckla denna debatt såväl på landsbygden som i städerna så att vårt arbete inom varje sfär samt dess tempo och kvalitet kommer att passa de uppgifter som den allmänna linjen ställer och täckas av en omfattande plan. Nu ska jag tala om ett antal frågor.

I. FÖRHÅLLANDET MELLAN JORDBRUKSKOOPERATIONEN OCH DEN KAPITALISTISKA INDUSTRINS OCH HANDELNS OMVANDLING

Förhållandet mellan jordbrukskooperationen och den kapitalistiska industrins och handelns omvandling, vilket är förhållandet mellan de två uppgifterna att i allt väsentligt och samtidigt genomföra den socialistiska omvandlingen av jordbruket och den kapitalistiska industrin och handeln under en period av omkring tre femårsplaner, är i själva verket förhållandet mellan jordbrukskooperationen och bourgeoisin.

Vi tror att det, endast då förbundet mellan arbetarklassen och bönderna under en grundlig socialistisk omvandling av jordbruket gradvis befästs på en ny grundval, socialismens, blir möjligt att klippa av alla band mellan bourgeoisin i städerna och bönderna, att fullständigt isolera bourgeoisin och befordra den kapitalistiska industrins och handelns grundliga omvandling. Syftet med vår socialistiska omvandling av jordbruket är att avskära kapitalismen från dess källa på den väldiga landsbygden.

Vi har ännu inte genomfört den socialistiska kooperationen, arbetarklassen har ännu inte befäst sitt förbund med bönderna på en ny grundval, och förbundet är alltjämt inte stabilt. Bönderna är inte längre nöjda med det förbund vi tidigare bildade med dem på grundval av jordbruksrevolutionen. De börjar glömma de fördelar som de inhöstade av detta förbund. De bör nu ges nya fördelar, vilket betyder socialism. Bönderna har ännu inte uppnått kollektivt välstånd, och spannmål och industriella råmaterial är långtifrån tillräckliga. Det är troligt att bourgeoisin under dessa omständigheter kommer att hitta skäl till klagomål och angripa oss på denna punkt. Men om några få år ska vi uppleva en helt ny situation, nämligen ett förbund mellan arbetarklassen och bönderna på ny grundval, ett förbund mera konsoliderat än någonsin.

Det gamla förbundet för att bekämpa godsägarna, störta de lokala tyrannerna och fördela jorden var ett tillfälligt förbund. Efter en period av stabilitet har det blivit instabilt. Efter jordreformen har en polarisering ägt rum bland bönderna. Om vi inte har något nytt att erbjuda dem och inte kan hjälpa dem att höja sin produktivitet, öka sin inkomst och uppnå kollektivt välstånd, kommer de fattiga inte längre att ha tilltro till oss och kommer att tycka att det inte är någon mening med att följa kommunistiska partiet. Eftersom de förblir fattiga sedan de fått jord, varför ska de fortfarande följa er? Vad de välbärgade beträffar, nämligen de som blivit rika bönder eller fått det ganska bra, kommer de inte heller att ha tilltro till oss, och kommunistiska partiets politiska riktlinjer kommer aldrig att falla dem i smaken. Som ett resultat, kommer varken den ene eller den andre, varken de fattiga eller de rika, att lita på oss, och arbetarnas och böndernas förbund kommer att bli ganska ostadigt. För att befästa detta förbund måste vi leda bönderna in på socialismens väg och sätta dem i stånd att uppnå kollektivt välstånd. Inte endast fattigbönderna utan alla bönder måste uppnå välmåga och, vad mera är, de måste bli mycket bättre ställda än dagens välbärgade bönder. När landsbygden väl är kooperativ, blir hela landsbygdsbefolkningens liv bättre och bättre allt eftersom åren går, och det blir mera varuspannmål och mera råmaterial för industrin. Då kommer bourgeoisin att tystas och finna sig fullständigt isolerad.

Vi har nu två förbund, ett med bönderna och ett med den nationella bourgeoisin. Båda är oumbärliga för oss, och kamrat Chou En-lai har också talat om detta. Vilken fördel har vi av vårt förbund med bourgeoisin? Det sätter oss i stånd att erhålla mera fabriksvaror att byta mot jordbruksprodukter. Det var just detta Lenin hade i tankarna under en fas efter Oktoberrevolutionen. Eftersom staten inte hade några fabriksvaror att sälja, vägrade bönderna att sälja sin spannmål och ville inte ta emot blott och bart papperspengar för den. Därför var det Lenins mening att den proletära statsmakten skulle bilda ett förbund med statskapitalismen för att säkerställa mera fabriksvaror så att den kunde ta itu med de spontana kapitalistiska krafterna på landsbygden [1] . Det är just för att säkerställa mera fabriksvaror för att fylla böndernas behov och övervinna deras motvilja att sälja sin spannmål och även en del av sitt industriella råmaterial som vi har ingått ett förbund med bourgeoisin och tills vidare avstått från att konfiskera de kapitalistiska företagen. I stället har vi antagit en politik som innebär att vi utnyttjar dem, begränsar deras verksamhet och omvandlar dem. Det betyder att vi använder vårt förbund med bourgeoisin till att övervinna böndernas motvilja att sälja sina produkter. Å andra sidan litar vi till vårt förbund med bönderna för att anskaffa spannmål och industriella råmaterial som vi kan använda för att få bourgeoisin under kontroll. Kapitalisterna har inga råmaterial medan staten har det. Om de vill ha råmaterial måste de sälja färdigvaror till staten och gå in för statskapitalism. Om de vägrar att göra det kommer vi att neka dem råmaterial. I vilket fall som helst kommer de att hållas i tygeln. Detta blockerar den kapitalistiska väg som bourgeoisin önskar följa, nämligen, öppnande av fria marknader, fri anskaffning av råmaterial och fri försäljning av fabrikstillverkade varor, och kommer dessutom att isolera bourgeoisin politiskt. Så påverkar dessa två förbund varandra ömsesidigt. Av dessa två är vårt förbund med bönderna det viktigaste, grundläggande och primära, medan vårt förbund med bourgeoisin är temporärt och sekundärt. För ett ekonomiskt efterblivet land som vårt är båda förbunden för närvarande oumbärliga.

Jordreformen gjorde det möjligt för oss att bilda ett förbund med bönderna på demokratisk grund och satte dem i stånd att få jord. Böndernas övertagande av jorden var till sin natur en borgerligt demokratisk revolution, för det gjorde slut på enbart det feodala ägandet, inte på det kapitalistiska ägandet eller det individuella ägandet. Detta förbund kom bourgeoisin att för första gången känna sig isolerad. Vid Tredje plenarmötet år 1950 talade jag emot att slå åt alla håll. Jordreformen hade ännu inte genomförts i väldiga områden av landet, inte heller hade bönderna helt och hållet kommit över på vår sida. Då var inte rätta tiden att öppna eld mot bourgeoisin. Efter jordreformen, när bönderna helt och hållet kommit över på vår sida, var det möjligt och nödvändigt för oss att inleda rörelserna mot de "tre onda" och de "fem onda". Jordbrukskooperationen kommer att göra det möjligt för oss att befästa vårt förbund med bönderna på grundval av proletär socialism och inte på grundval av borgerlig demokrati. Detta kommer att isolera bourgeoisin en gång för alla och att underlätta kapitalismens slutliga avskaffande. I denna sak är vi fullkomligt hjärtlösa! I denna sak är marxismen verkligen grym och känner föga förbarmande, ty den är fast besluten att utrota imperialismen, feodalismen, kapitalismen och till på köpet småproduktionen. I det avseendet är det bäst att inte ha mycket förbarmande. En del av våra kamrater är för snälla, de är inte tillräckligt hårda, med andra ord, de är inte så marxistiska. Det är en mycket bra sak och även en betydelsefull sak att utrota bourgeoisin och kapitalismen i Kina, ett land med en befolkning på 600 miljoner. Vårt mål är att utrota kapitalismen, att utplåna den från jordens yta och göra den till ett ting som hör det förflutna till. Det som uppstår i historien måste nödvändigt dö ut. Allting i världen är en historisk företeelse; eftersom det finns liv, måste det också finnas död. Såsom en historisk företeelse måste även kapitalismen dö ut, och den har ett mycket trevligt ställe att bege sig till, d.v.s. under jorden, för att "sova" där.

Det nuvarande internationella läget gynnar vår strävan att uppfylla den allmänna uppgift som övergångsperioden ställer. Vi behöver tre femårsplaner för att i allt väsentligt genomföra den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska omvandlingen. Vi måste sträva att säkra oss denna tid för fredligt uppbygge. Tre av de femton åren har redan förgått och på ytterligare tolv ska vi klara jobbet. Det verkar troligt att vi ska vinna denna tid, och vi måste sträva hårt för det. Vi bör fördubbla våra ansträngningar i utrikespolitiken och uppbygget av det nationella försvaret.

Under denna femtonårsperiod kommer klasskampen här hemma och utomlands att bli mycket spänd. Vi har redan sett att så är fallet. Vi har vunnit många segrar i denna kamp och kommer att fortsätta att göra det. I den inre klasskampen har vi under de senaste tolv månaderna gjort fyra viktiga saker: ett, vi har bekämpat idealismen, två, vi har undertryckt kontrarevolutionärer, tre, vi har avgjort frågan om spannmålen, och fyra, vi har tagit itu med frågan om jordbrukskooperationen. De strider som förts i dessa fyra frågor var alla till sin natur strider mot bourgeoisin.

Vi har tilldelat den hårda slag och fortsätter att ge den förkrossande slag.

Kampen mot idealismen har pågått i ett år; den började med frågan om "Drömmen om det röda rummet" och inneslöt kritiken mot Litterär tidskrift och den därpå följande kritiken mot Hu Shih och Liang Shu-ming. Vi måste genomföra en effektiv kampanj mot idealismen, och vi ämnar ägna en period av tre femårsplaner åt denna kamp. Under kampens lopp måste vi bygga upp stora styrkor av kadrer, som är väl bevandrade i marxismen och den dialektiska materialismen, så att breda skaror av våra kadrer och vårt folk kan beväpnas med marxismens grundläggande teorier. Vad undertryckandet av kontrarevolutionärer angår planerar vi att ägna resten av detta år och hela nästa åt arbetet med att rensa ut dem ur statliga fabriker och handelsföretag, kooperativ och olika organisationer på härads-, distrikts- och sockennivå, och likaså ur armékadrerna och fabriksarbetarna — det vill säga ur ungefär tolv miljoner människors led. Det kan, på tal om kontrarevolutionärer, synas som om det inte finns många kvar och att man knappast ser till några, men när vi undersöker saken, finner vi att de existerar och vi har också nyligen spårat upp en bunt. Vi utkämpade också en stor kamp i fråga om spannmålen. Bourgeoisin använde spannmålsproblemet som en förevändning för att angripa oss, och det dök också upp en ström av rykten inom partiet, och vi svarade därför med att utveckla kritik. Vi har fört många strider i fråga om jordbrukskooperationen, och denna session har också koncentrerat sig på den. Vi har satt igång väldiga strider i dessa fyra frågor, slagit tillbaka bourgeoisins motstånd och offensiv och vunnit initiativet.

Bourgeoisin är rädd för våra strider mot dem i dessa frågor, och i synnerhet för vårt undertryckande av kontrarevolutionärer. Vi har gjort ett bra arbete för att undertrycka kontrarevolutionärer. I detta arbete måste vi vara noga med kriterierna, om vi inte är det blir det mycket farligt. Bara de som fyller kriterierna ska kallas kontrarevolutionärer, det vill säga, vi måste gräva fram verkliga kontrarevolutionärer och inte falska. Vi kan vänta oss fall av falska kontrarevolutionärer; det är mycket svårt att utesluta den möjligheten. Men vi kräver att det ska bli färre sådana fall, helst inga alls. Kontrarevolutionärerna måste vara renodlade och omisskännliga och fullständigt uppfylla kriterierna; vi får inte förorätta oskyldiga människor. Å andra sidan kan en del kontrarevolutionärer slinka igenom vårt nät. Ni säger att vi ska sopa bort dem helt denna gång, men det är nog inte troligt. Fall där de slinker undan är svåra att undvika, men vi bör göra vårt bästa för att hålla antalet vid ett minimum.

II. SAMMANFATTNING AV DEBATTEN I FRÅGAN OM KOOPERATIONEN

Massornas talrika nyskapelser har skingrat många illusioner och felaktiga åsikter om kooperationen inom jordbruket. Denna gång har diskussionen löst ganska många frågor som åtskilliga människor inte klart förstod för ett par månader sedan.

Först har vi frågan om vad som är bäst, en stor eller en liten utvidgning. Detta har varit en viktig fråga, som skapat mycken tvist, men den är nu avgjord. Massorna kräver en stor utvidgning och den allmänna uppgiften för övergångsperioden kräver att jordbruket anpassar sig efter industrin; den syn som är för en liten utvidgning är alltså felaktig.

För det andra, frågan om utvidgning är möjlig i områden som befriades sent, bergsområden, efterblivna socknar och områden som har drabbats av naturkatastrofer. Nu är denna fråga avgjord. Den är möjlig på alla sådana platser.

För det tredje, frågan om kooperativ kan upprättas i de nationella minoriteternas områden. Det har nu bevisats att de kan upprättas överallt där förhållandena är mogna. På en del håll, som i Tibet, Taliang-bergen och Hsiaoliang-bergen, där förhållandena ännu inte är mogna, bör inga kooperativ upprättas.

För det fjärde, frågan om kooperativ kan upprättas utan fonder, kärror och oxar eller utan de välbärgade mellanbönderna. Nu har det också visat sig möjligt.

För det femte, har villfarelsen att "det är lätt att upprätta ett kooperativ men svårt att konsolidera det" skjutits i sank. Det är inte så lätt att upprätta ett kooperativ och inte nödvändigtvis så svårt att konsolidera det. Om ni envisas med att det är lätt att upprätta men svårt att konsolidera ett kooperativ, talar ni faktiskt för att upprätta få eller inga alls.

För det sjätte, frågan om kooperativ kan upprättas utan jordbruksmaskiner. Åsikten att det måste finnas maskiner innan kooperativ kan upprättas är inte längre populär, men hänger ändå kvar. Denna villfarelse kan också skjutas i sank.

För det sjunde, frågan huruvida alla dåligt skötta kooperativ bör upplösas. Ett fåtal, som definitivt inte kan fortsätta, kan naturligtvis återgå till att vara lag för ömsesidig hjälp, men i allmänhet bör de så kallade dåligt skötta kooperativen inte upplösas, för de kan ta en vändning till det bättre efter en kontroll.

För det åttonde, påståendet "om ni inte sitter av hästen snabbt, löper ni risken att bryta förbundet mellan arbetarna och bönderna", är antagligen ett "argument" som kommer från centralkommitténs byrå för arbetet på landsbygden. Denna byrå tillverkar inte bara rykten utan också en hel rad "argument". Jag tror att påståendet i stort sett är "riktigt" — det är bara ett enda ord som behöver bytas mot två andra: ordet "av" bör ändras till "upp på". Kamrater i byrån för arbetet på landsbygden, ni ska inte känna er nedstämda, för jag har godtagit nästan alla era ord och bara ändrat ett. Skillnaden ligger i två ord, meningsskiljaktigheterna mellan oss gäller bara två ord — ni vill sitta av hästen medan jag vill sitta upp på den. "Om ni inte snabbt sitter upp på hästen, löper ni risken att bryta förbundet mellan arbetarna och bönderna", och den risken kommer förvisso att uppstå.

För det nionde, anklagelsen att "det är kooperativens fel att så många oxar har gått förlorade" är inte helt i överensstämmelse med de verkliga förhållandena. Huvudorsaken till att oxar har gått förlorade ligger inte hos kooperativen utan i översvämningar, höga priser på oxhudar och foderbrist; en del oxar är också för gamla och måste slaktas.

För det tionde, det är fel att säga att "grundorsaken till den spända situationen på landsbygden är att det har upprättats för många kooperativ". Den spända situationen på landsbygden i våras berodde främst på spannmålsproblemet. Den så kallade spannmålsbristen var i de flesta fall skenbar, och allt skriket om den kom från godsägare, rika bönder och välbärgade mellanbönder. Vi hann inte utföra någon bred propaganda bland bondemassorna för att tillbakavisa det; dessutom fanns det brister i vårt arbete beträffande spannmålen. Vi köpte in tre och en halv miljon ton för mycket spannmål förra året, eftersom vi inte riktigt visste hur mycket vi skulle köpa. Nu rättar vi till det och planerar att köpa tre och en halv miljon ton mindre. Detta kommer tillsammans med den goda skörden i år att lätta på den spända situationen på landsbygden.

För det elfte, finns det ännu ett talesätt som går runt: "Kooperativens överlägsenhet kan bestå endast i tre år." Detta är pessimistiskt. Enligt min åsikt kommer deras överlägsenhet säkerligen inte att begränsas till tre år, för socialismen kommer att bestå en mycket lång tid. I framtiden, när socialismen inte längre förkroppsligar det överlägsna, kommer kommunismen med sin överlägsenhet att ersätta den.

För det tolfte, bör vi i nära framtid upprätta ett antal kooperativ av avancerad typ? Tidigare var människor inte klara över denna fråga, och den har tagits upp på detta möte. Ett antal sådana kooperativ bör upprättas. Hur många är det er sak att överväga.

För det trettonde, det är också fel att säga att "inga kooperativ kan upprättas med djonker och kärror dragna av djur". Som vi nu ser det bör också de miljoner av arbetande människor som sysslar med transport medelst djonker eller kärror dragna av djur, organiseras i kooperativ.

Vi har löst alla dessa frågor i ljuset av era diskussioner. Det är en väldig framgång för Centralkommitténs pågående plenarmöte.

III. FRÅGAN OM ALLSIDIG PLANERING OCH EFFEKTIVARE LEDNING

Allsidig planering bör innefatta, för det första, en plan för kooperativen, för det andra, en plan för jordbruksproduktionen och för det tredje, en allomfattande ekonomisk plan. En allomfattande ekonomisk plan för jordbruket omfattar binäringarna, hantverken, ekonomiska företag av olika slag, företag med mångskiftande uppgifter, nyodling av mark i närheten och befolkningsomflyttningar, leverans- och försäljningskooperativ, kreditkooperativ, banker, och stationer för teknikens popularisering och så vidare, och likaså trädplantering på kala berg och i byar. I synnerhet tror jag att skog bör odlas på de kala bergen i norr, och utan tvivel kan detta göras. Har ni, kamrater från norr, tillräckligt stort mod för det? Även på många platser i söder behöver träd odlas. Det vore fint, om vi inom ett antal år kunde få se en rad områden i söder och norr klädda i grönska. Detta kommer att bli till nytta för jordbruket, industrin och alla andra områden.

Vilka övriga planer bör göras upp? En plan för kultur och undervisning. Den bör omfatta att analfabetismen utplånas, att grundskolor skapas, mellanskolor grundas och anpassas till landsbygdens behov genom att några jordbrukskurser läggs till läroplanen, populära broschyrer och böcker anpassade till böndernas behov ges ut, ett nätverk av radiostationer på landsbygden och filmvisningslag upprättas, kulturell verksamhet och förströelser anordnas och så vidare. Det bör också finnas planer att konsolidera och uppbygga partiets och ungdomsförbundets organisationer, för kvinnoarbetet och för undertryckandet av kontrarevolutionärer. Allt detta bör innefattas i en allsidig plan.

Planer av följande slag bör göras upp: 1. En plan för ett bykooperativ. Varje kooperativ, hur litet det än är, bör göra en plan och lära hur man gör det. 2. En plan för en hel socken. Det finns över 220.000 socknar i landet, och var och en av dessa bör ha en plan. 3. En plan för ett helt härad. Vi hoppas varje härad ska göra en. En del häraden har redan gjort bra planer, som är intressanta att läsa. Kamraterna där har frigjort sina sinnen, de trotsar både himmel och jord och är inte fjättrade eller klavbundna, och deras planer är dynamiska. 4. En plan för en hel provins (eller autonoma områden eller landsbygdsområden som tillhör en municip).

Här bör tonvikten läggas vid planer för hela socknar och hela häraden. Vi bör gripa tag i dessa två länkar, och ett antal planer av detta slag bör snabbt arbetas fram. I varje provins bör till exempel planer för tre eller fyra häraden göras och spridas som föredömen.

Planer för kooperativ omvandling bör fastställa olika utvecklingstakt för olika områden. Det finns tre typer av områden. Den första omfattar större delen av våra landsbygdsområden, den andra en del av den mindre delen av våra landsbygdsområden och den tredje återstoden. Över större delen av våra landsbygdsområden bör utvecklingen äga rum i tre vågor — det vill säga tre vintrar och vårar. Dessa tre vågor består av denna vinter och kommande vår, följande vinter och vår och slutligen vintern och våren därnäst. Tre vintrar och vårar utgör tre vågor — den ena rullar efter den andra, och mellan varje bör det finnas ett avbrott. Det finns en dal mellan två berg, och det finns en vågdal mellan två vågor. Denna första typ av område kommer att i stort sett ha fullbordat omvandlingen till halvsocialistiska kooperativ våren 1958. För den andra typen av område — områden i Nord- och Nordöstkina och likaså en del områden utanför städerna — räcker två vintrar och vårar, eller två vågor. Bland dessa kommer ett fåtal i stort sett att ha blivit kooperativa nästa vår och sålunda når de målet i en enda våg. Den tredje typen av område — återstoden av den mindre delen av våra landsbygdsområden — kommer att behöva fyra, fem eller till och med sex vintrar och vårar. Då står ändå en del av de nationella minoriteternas områden utanför: Taliangbergen och Hsiaoliang-bergen, Tibet och andra nationella minoritetsområden där förutsättningarna ännu inte är mogna och inga kooperativ bör grundas under dylika förhållanden. Vad menas med att i grunden genomföra halvsocialistisk kooperation? Att 70 till 80 procent av landsbygdsbefolkningen har anslutit sig till halvsocialistiska kooperativ. Här finns lite svängrum: 70 procent går bra, och 75 eller 80 eller något mer än åttio procent går också bra — detta kallar vi att i grunden genomföra halvsocialistisk kooperation. För resten av landsbygdsbefolkningen kommer kooperationen senare. Att gå för sakta är inte bra, inte heller att gå för fort — bägge är opportunism. Det finns två slags opportunism: att gå för sakta och att gå för fort. Uttryckt på detta sätt, blir det lättare för gemene man att förstå.

Provins, municip (och autonomt område), prefektur och härad — alla tre nivåer måste hela tiden skaffa sig kännedom om rörelsens utveckling och ta itu med varje problem när det uppstår. Se till att ni inte väntar tills problemen hopar sig innan ni börjar bena ut dem, det vore att kasta in jästen efter degen. Förr gjordes mycket av vårt arbete på detta sätt, problem fick hopa sig i stället för att lösas när de uppstod, och en sammanfattning eller kritik gjordes först i efterhand. En del kamrater gjorde detta misstag under rörelserna mot "de tre onda" och "de fem onda". Kritisera inte i efterhand. Man måste också kritisera i efterhand, men bäst är att göra det så snart ett fel dyker upp. Att bara ägna sig åt efterhandskritik och underlåta att ge vägledning allteftersom förhållandena ändras är inte bra. Vad bör göras när saker och ting tar en ogynnsam vändning? När det händer, bromsa omedelbart eller, med andra ord, gör halt. Det är som att köra bil: vi bromsar genast när fara uppstår då vi kör utför en brant sluttning. Provins-, prefektur- och häradsmyndigheterna har alla befogenhet att slå till bromsarna. Uppmärksamhet måste ägnas åt att avvärja "vänster"-avvikelser. Det är marxistiskt att förhindra "vänster"-avvikelser, inte opportunistiskt. Marxismen kräver inte "vänster"-avvikelser och "vänster"-opportunism är inte marxism.

Vad bör vi från och med nu tävla om, när vi skapar kooperativ? Om kvalitet, om att hålla normerna. Vad mängd och snabbhet beträffar, räcker det vi förut sagt, och tyngdpunkten ligger nu på tävlan i fråga om kvalitet. Vad är då måttstocken på kvalitet? Den är ökad produktion och att inga djur går förlorade. Hur kan produktionen ökas och förluster av djur undvikas? För att uppnå detta är det nödvändigt att följa principerna om frivilligt deltagande och ömsesidig nytta, göra upp allsidiga planer och ge smidig ledning. Under dessa förutsättningar tror jag att kooperativen blir i stånd att uppnå bättre kvalitet, höja produktionen och hindra att djur går förlorade. Vi måste med alla medel undvika det misstag som en gång begicks i Sovjetunionen och som ledde till att ett stort antal djur slaktades. De kommande två åren blir avgörande, och framför allt de kommande fem månaderna, det vill säga nästa vinter och vår. Jag vill uppmana kamraterna här att se till att det inte uppstår några allvarliga problem eller att ett större antal oxar går förlorade under tiden från november i år till mars nästa år. Eftersom vi bara har ett fåtal traktorer är oxar dyrbarheter, de är de viktigaste verktygen i jordbruksproduktionen.

Under de närmaste fem månaderna måste ledande kadrer på provins-, prefekturs-, härads-, distrikts- och sockennivå, och framför allt sekreterare och vice sekreterare i partiet, fördjupa sig i frågan om kooperativen och bekanta sig med de olika problemen i samband med dessa. Är tiden för kort? Jag tror fem månader räcker, om ni allvarligt anstränger er. Det är naturligtvis mycket viktigt att kamraterna på provinsnivå gör så, men det blir mycket farligt om i synnerhet kamrater på härads-, distrikts- och sockennivå inte tränger in i denna fråga och praktiskt taget ingenting vet om kooperativ när många håller på att bildas. Vad är att göra om en kamrat helt enkelt inte kan tränga in i frågan? Då bör han ges annat arbete.

Centralkommittén kommer troligen att sammankalla en liknande konferens om fem månader, det vill säga efter mars nästa år. Då ska vi ha en tävlan i kvalitet, och de som talar vid konferensen förväntas inte upprepa vad de sagt här, ty det måste bli något nytt, det vill säga tonvikten bör ligga på frågor som allsidig planering, förvaltning och metoder för att leda. De bör tala om effektivare metoder att upprätta fler och bättre kooperativ snabbare. Med andra ord, de bör behandla frågan om kvaliteten.

Metoderna för att leda är mycket viktiga. För att undvika misstag, måste man ge akt på dessa metoder och stärka ledningen. Här är några förslag till metoderna för att leda; pröva om de passar. Ett är att hålla flera stora eller små möten varje år för att lösa aktuella problem, som vi gör nu. När ett problem dyker upp, bör ni se efter vad som är allmängiltigt i det särskilda fallet. Man behöver inte fånga alla sparvar och dissekera dem innan man kan bevisa att "trots att sparven är liten, har den alla livsviktiga organ". Så har ingen vetenskapsman någonsin gjort. Så snart ni har en klar bild av några kooperativ, kan ni dra riktiga slutsatser. Utöver metoden att hålla möten kan ni använda telegraf och telefon och bege er ut på inspektionsfärder, det är också mycket viktiga metoder för ledning. Vidare bör varje provins välja ut lämplig personal för att sköta dess publikationer väl och förbättra dem så att erfarenheter snabbt kan utbytas. Här är ett annat förslag, som jag skulle vilja att ni prövade. Jag ägnade elva dagar åt att läsa drygt 120 rapporter och göra rättelser och skriva anmärkningar till dessa. På det sättet har jag "färdats genom alla kungarikena" och längre än Konfutse, "rest" ända till Yunnan och Sinkiang.[2] Kanske skulle varje provins och autonomt område kunna ställa samman en bok varje år eller varje halvår, med en artikel från varje härad, så att erfarenheterna från alla häraden kan utväxlas; det kommer att underlätta den kooperativa rörelsens snabba spridning. Ännu en metod är att ge ut bulletiner. Partikommittén i varje härad bör sända bulletiner till partikommittén i prefekturen, den i sin tur till provinsens eller det autonoma områdets partikommitté och till Centralkommittén, med rapporter om hur många kooperativ som har upprättats och vilka problem som har uppstått. Genom dessa bulletiner kommer ledningen på alla nivåer att bekanta sig med läget och kunna finna lösningar på problem, när de uppstår. Detta är några förslag till metoderna för att leda, som alla närvarande kamrater kan fundera över.

IV. OM IDEOLOGISK KAMP

All tidigare erfarenhet har visat en sak: Ideologisk kamp måste träffa mitt i prick. Idéer måste konfronteras med varandra, for att använda ett nutida uttryck. Liksom i strid stöter du med ditt svärd mot mig, och jag gör en stot tillbaka, och de två svärden måste korsas — detta är konfrontation. Utan att idéer konfronteras kan ingen klarhet och grundlighet uppnås och det är inte bra. Vid detta möte har vi haft konfrontation och sålunda uppnått klarhet och grundlighet i vårt tankande. Första fördelen med denna metod är att den hjälper de flesta kamrater att bli klara över frågorna, och den andra, att den hjälper de kamrater som har gjort misstag att ratta dessa.

För kamrater, som har begått misstag, finns det bara två krav, som jag ser det: for det första, måste de själva vilja göra revolution, for det andra, måste andra tillåta dem att fortsatta göra revolution. Det finns enskilda personer som själva inte vill fortsatta göra revolution; Chen Tu-hsiu till exempel ville inte, och inte heller Chang Kuo-tao eller Kao Kang och Jao Shu-shih, men sådana personer utgör bara en handfull. De flesta människor vill fortsatta göra revolution. Så kommer det andra kravet: de måste tillåtas göra revolution. Vi bor inte handla som den falske "främmande djävulen" i 'Den sanna historien om Ah Q' som utestänger Ah Q från revolutionen, eller som den vitrockade akademikern[3] Wang Lun i Berättelser från träskmarkerna, som också utestänger andra från revolutionen. Den som stänger ute folk från revolutionen hamnar i en mycket farlig situation. Den vitrockade akademikern Wang Lun, som stänger ute folk från revolution, mister till slut livet. Kao Kang utestängde andra människor från revolutionen, och miste inte han också till slut livet?

Historiska erfarenheter visar att de flesta som har begått dogmatiska eller empiriska misstag kan ratta dem. Men det kräver två förutsättningar: å ena sidan allvarlig kritik, och, å andra sidan, en fördragsam inställning. Det är inte bra om den saknas, ty dess frånvaro skulle leda till onaturliga inbördes förhållanden. Vem gör inte ett eller annat misstag? Alla, ingen undantagen gör misstag, fast en del gör stora misstag och andra små. Hur som helst är det få som är oförbätterliga som Chen Tu-hsiu, Chang Kuo-tao, Kao Kang, Jao Shu-shih och också Chen Kuang och Tai Chi-ying. Med undantag for ett fåtal personer som dessa kan alla, som har begått misstag räddas, och kan ratta sina misstag med sina kamraters hjälp. Vi bor handla på detta satt och ha tillförsikt. De som har begått misstag bor å sin sida också ha tillförsikt.

En del kamrater i Centralkommitténs avdelning for arbetet på landsbygden, och i synnerhet kamrat Teng Tzu-hui, har begått misstag. De misstag han har begått denna gång är till sin natur högeravvikande och empiriska. Kamrat Teng Tzu-hui har gjort självkritik. Även om en del kamrater i gruppdiskussionerna ansåg att den inte var tillräckligt grundlig har vi som tillhor politbyrån och andra kamrater diskuterat den och funnit den som helhet tillfredsställande. For närvarande är den förståelse han har visat god nog. Det bor erkännas att kamrat Teng Tzu-hui har gjort mycket arbete under den långa revolutionära kampen och bidragit till den. Men han borde inte ha låtit sina bidrag bli till ett handikapp. Han har själv erkänt det och sagt att han i viss mån har utnyttjat det faktum att han är äldre. Man måste vara blygsam. Förutsatt att kamrat Teng Tzu-hui är blygsam och redo att ta emot sina kamraters hjälp, tror vi att han ska kunna ratta sina misstag.

Kamrat Teng Tzu-hui förde en gång fram det slag av programmatisk formulering som förespråkade förlitan på affärsmannen (det vill saga bourgeoisin) och de "fyra stora friheterna". Den formuleringen var felaktig, till sin natur var den ett verkligt borgerligt program, ett kapitalistiskt program, inte ett proletärt, och den gick emot beslutet från sjunde centralkommitténs andra plenarmöte, att bourgeoisin skulle begränsas. Vi följer nu politiken att begränsa både bourgeoisin i städerna och den på landsbygden (de rika bönderna). De "fyra stora friheterna", enligt vilka det inga begränsningar finns for anställning av arbetare, handel, penningutlåning och utarrendering av jord, måste därför ifrågasattas. Jag skulle vilja saga att det finns "fyra små friheter". Skillnaden går mellan stor och liten. Med begränsningar har bourgeoisin en bit av dessa friheter, bara en liten bit. Vi måste förbereda förutsättningarna for att kunna beröva bourgeoisin också dessa små friheter. Gentemot bourgeoisin i städerna tilllämpar vi en politik av utnyttjande, begränsning och omvandling. Vi måste utnyttja den men samtidigt begränsa den del av dess verksamhet som är skadlig for landets hushållning och folkets försörjning. En sådan politik är varken "vänster" eller höger. Inga begränsningar alls skulle betyda att luta for mycket åt höger. Total begränsning, att hindra bourgeoisin från all slags verksamhet, skulle betyda att luta for mycket åt "vänster". Lenin sade att det inte bara skulle vara dumt utan rena självmordet for ett politiskt parti att försöka utplåna kapitalismen i ett enda slag nar det fortfarande finns miljoner och åter miljoner av småproducenter[4] Men kamrat Teng Tzu-huis formulering var felaktig eftersom han inte nämnde någon begränsning, och häri skilde hans formulering sig från Centralkommitténs och andra plenarmötets.

En del kamrater bryr sig nästan inte om partiets resolutioner och de politiska riktlinjer partiet under långa perioder förespråkar, som om de varken hade läst eller hört talas om dem — varför vet jag inte. Rörelsen för ömsesidig hjälp och kooperation till exempel pågick i många år i centrala revolutionära basområdet, i Yenan och i vart enda basområde, men ändå verkar dessa kamrater varken ha sett eller hört någonting om den. Vintern 1951 antog Centralkommittén en resolution om ömsesidig hjälp och kooperation inom jordbruksproduktionen, som de likaledes struntar i. Så sent som 1953 talade de fortfarande aldrig om det grundläggande utan fann nöje i att ge små favörer. Med att de aldrig talade om det grundläggande menar vi, att de aldrig talade om socialismen, och med att de fann nöje i att ge små favörer menar vi, att de fann nöje i att ge de "fyra stora friheterna". Det vill säga att en del kamrater inte alls bryr sig om partiets resolutioner och en del av de riktlinjer och program partiet har förespråkat under lång tid. I stället går de sin egen väg. De försöker aldrig ta reda på om liknande frågor har diskuterats förr och i så fall hur. Vissa historiker gör sig mödan att studera till och med orakelben, inskrifter på bronser och stentavlor och andra lämningar från forntiden som grävts fram men dessa kamrater bryr sig inte det minsta om vårt nära förflutna och bryr sig inte om att undersöka det. Kort sagt struntar de helt i vad som pågår utanför deras omedelbara omgivning och bara skriver och pratar som de har lust; de har till exempel orerat om de "fyra stora friheterna", och det har slutat med att de kört huvudet i väggen.

En del andra kamrater föredrar alltid decentralisering. De hävdar sitt oberoende och sätter till och med upp oberoende kungadömen, eftersom de högeligen gillar diktatur. I början var det för att få det bekvämt som de skapade kungadömen och utropade sig till kungar. Men hur gick det? Till slut fick de det väldigt obekvämt när de utsattes för kritik. Det finns ju en opera som heter Tronbestigningen. Se hur bekvämt Hsueh Ping-kuei fick det när han blev kung! Ty på hans tid fanns det ingen självkritik, det var inte alls bra. Många människor är alltid ovilliga att rådfråga andra. Många kamrater avger en läpparnas bekännelse till kollektiv ledning men i verkligheten är de ytterst förtjusta i personlig diktatur, som om de inte skulle se ut som ledare om de inte vore diktatoriska. Man behöver inte vara diktatorisk för att vara ledare, vet ni inte det? Bourgeoisin har borgerlig demokrati, den betonar klassdiktaturen. Proletariatet och kommunistiska partiet måste också utöva klassdiktatur, att utöva personlig diktatur är illa. När ett problem dyker upp är det alltid tillrådligt att rådfråga andra, få det löst av kollektivet och slå samman de mångas visdom. Det är det bästa sättet.

Ännu en punkt behöver tas upp här. Många kamrater begraver sig i kontorsarbete och studerar inte problemen. Måste man inte sköta kontorsarbete? Jovisst. Det går inte an att försumma sådant arbete, men det vore farligt att enbart ägna sig åt det utan att studera problemen. Om ni inte går ut bland kadrerna och massorna, eller om ni, när ni är hos dem, alltid läxar upp dem i stället för att rådfråga och utbyta synpunkter med dem och säga: "Vad tycker ni om mina idéer? Var snälla och ge mig era synpunkter" — då kommer ni inte att kunna känna det politiska klimatet, näsan blir okänslig, och ni får en politisk förkylning. När näsan väl är täppt kan ni inte känna hurudant klimatet är vid en viss tidpunkt. Idag sade kamrat Chen Yi att man måste kunna gripa tag i en sak när den är i sin knoppning. Den som inte kan se en sak när den redan är vida spridd och blomstrande, måste var ytterligt trögtänkt. Denna situation kräver uppmärksamhet. Det är mycket illa om någon bara ägnar sig åt kontorsarbete och försummar att studera problemen, gå ut bland massorna och kadrerna och rådfråga dem.

V. ANDRA FRÅGOR

De flesta av de frågor jag nu ska diskutera har tagits upp av kamraterna här.

För det första, när det gäller att avlägsna välbärgade mellanbönder från ledande poster i kooperativen måste man vara noga med vilka steg som ska tas och vilka metoder som ska användas. Avskeda inte alla på en gång. Även om de inte är lämpade att vara ledare, är de ändå arbetande människor. Varje fall bör avgöras på sina meriter, beroende på hur personen i fråga sköter sig. En del välbärgade mellanbönder måste avlägsnas, för det går helt enkelt inte att låta dem fortsätta på sina poster. Men det måste göras klart för massorna (till exempel kooperativens medlemmar) och för den välbärgade mellanbonden i fråga att han faktiskt inte är lämpad att fortsätta att tjäna som ledare. Det finns ännu ett villkor, nämligen att han inte får avsättas förrän en bättre kvalificerad person är redo att ersätta honom eller har utbildats för att inta hans plats. En del av de välbärgade mellanbönderna kan fortsätta på sina poster efter att ha gjort självkritik och rättat sina misstag, andra kan bli vice ledare eller kommittémedlemmar. De som har gjort ett bra arbete ska förstås inte avlägsnas bara för att de är välbärgade mellanbönder. Behandla inte välbärgade mellanbönder som rika bönder, för det är de inte. Avsätt inte alla på en gång. Man måste närma sig frågan försiktigt och lösa den noggrant. Provinser och orter förväntas undersöka om de olika metoder jag har nämnt är lämpliga eller ej.

För det andra måste det göras klart i partiavdelningarna och bland massorna, att nar vi nu säger att lägre mellanbönder och högre mellanbönder är två olika samhällsskikt, är det inte därför att vi gör en ny definition av klasstatus utan därför att olika samhällsskikt faktiskt intar olika inställning till kooperativ omvandling. En del är aktiva, andra passiva och en liknande skillnad finns bland enskilda inom samma skikt. Det finns till exempel även bland fattigbönderna folk som for närvarande inte vill ansluta sig till kooperativen. Detta faktum kan användas for att övertyga de välbärgade mellanbönderna: "Se, även bland fattigbönderna och de lägre mellanbönderna finns det folk som är ratt passiva. De vill inte gå in så vi tanker inte be dem komma med. Eftersom ni välbärgade mellanbönder inte vill gå in nu, kan ni också stanna utanför." Vi ska först dra in dem som är ivriga att gå med, och sedan göra propaganda inom en andra grupp tills den också blir tillräckligt ivrig att gå med, och därefter inom en tredje grupp. Det bor göras i stadier, grupp for grupp. Till slut kommer alla att gå med i kooperativen. Det är alltså inte en fråga om att göra en ny definition av klasstatus.

For det tredje, frågan om godsägare och rika bönder ska gå med i kooperativen. Vi kan kanske prova följande satt: Ta häradet och socknen tillsammans som en enhet (det räcker inte med att ta häradet ensamt som en enhet, for ett härad kan ha blivit i stort sett kooperativt fast det kanske inte finns några kooperativ alls i några av socknarna dar). Nar häradet och socknen i stort sett har blivit kooperativa, det vill saga nar sjuttio till åttio procent av bondehushållen är anslutna, kan de konsoliderade kooperativen börja ta itu med godsägarna och de rika bönderna i stadier, grupp för grupp och i enlighet med deras uppförande. De som har en bra meritlista och är ärliga och laglydiga kan ges medlemskap i kooperativen. Andra kan få delta i det kollektiva arbetet i kooperativet och få sin del av avkastningen men utan medlemskap i kooperativen. I praktiken blir de medlemmar på prov och om de gör bra ifrån sig kan även de bli medlemmar, på så satt har de någonting att se fram emot. En tredje grupp får inte gå med i kooperativet tills vidare, frågan ska tas upp senare och lösas individuellt. Inga av de godsägare eller rika bönder som tas in i kooperativen får utnämnas till poster dar. Kan inte ungdomar, som kommer ur godsägares eller rika bönders familjer, är utbildade och har provats en tid, ges sådana arbeten som att lära folket i byarna läsa och skriva? På platser dar det finns mycket få andra intellektuella, behovs de for att tjäna som lärare i las- och skrivkunnighet under ledning och övervakning av partiavdelning och kooperativets förvaltningskommitté. Det finns fortfarande en hel del sådana utbildade ungdomar bland grundskollärarna. Dessa ungdomar ur godsägarnas eller de rika böndernas familjer är bara sjutton-aderton år gamla och har just gått ur grundskolan eller lägre mellanskolan, och jag tycker det är onödigt strängt att inte ens låta dem tjäna som lärare i läs och skrivkunnighet. Vi kan engagera dem for att lära bönderna läsa och skriva, for att utplåna analfabetismen. Var snälla och tänk över om detta är utförbart. Att tilldela dem arbete som bokhållare vore dock tämligen riskabelt.

For det fjärde: Vad villkoren for upprättandet av kooperativ av avancerad typ angår och hur många som ska upprättas, tanker jag inte saga något om idag. Men jag ber er, kamrater, att studera dessa villkor, sedan kan vi diskutera saken nästa år. Olika orter kan handla enligt rådande förhållanden. Kort sagt sådana kooperativ kan upprättas dar förhållandena är mogna men inte annars, och ni kan börja med bara några få och sedan öka antalet steg for steg.

For det femte: vad galler tidpunkten for att upprätta kooperativ kan ni kanske överväga om den måste koncentreras till vintern och våren varje år och huruvida ett antal även kan upprättas under sommaren eller hösten, som faktiskt redan sker på vissa håll. Men det måste påpekas att en mellantid for vila och konsolidering är nödvändig mellan två vågor och att man måste kontrollera och konsolidera efter upprättandet av ett antal kooperativ, innan fler upprättas. Det är som att utkämpa slag: det bor ordnas med vila och konsolidering mellan två slag. Det är helt fel att inte göra detta, att inte göra något uppehåll och inte medge något andrum. Inom armén fanns en gång åsikten att vila och konsolidering kunde undvaras, att det var onödigt att hämta andan och att nödvändigt var att marschera på och slåss hela tiden, vilket faktiskt är omöjligt. Människor måste sova. Om vårt möte idag inte skulle ajourneras utan fortsatta utan grans, skulle alla gå emot det, också jag. Folk behöver en lång vila och konsolidering varje dag — sju eller åtta, eller åtminstone fem eller sex timmars sömn, de kortare vilopauserna under dagen ej medräknade. Att saga att upprättandet av kooperativ, som är av så stor vikt, kan fortgå utan vila och konsolidering är ytterst naivt.

For det sjätte, är parollen "skot kooperativen med flit och sparsamhet" mycket bra. Den har forts fram av folk på gräsrotsnivå. Det är nödvändigt att vara strängt sparsam och bekämpa slöseri. Nu pågår en kraftig kampanj mot slöseri i städerna, och likaså i byarna. Vi måste uppmuntra flit och sparsamhet i skötseln av hushållet, i skötseln av kooperativet och i landets uppbygge. Vår nation måste först och främst vara flitig, och därnäst sparsam; vi får inte vara lata och slösaktiga. Lattja leder till förfall, det är inte bra. For att skota kooperativen med flit och sparsamhet kravs att höja arbetsproduktiviteten, vara strängt sparsam, sänka produktionskostnaderna, börja fora räkenskaper och bekämpa överdåd och slöseri. Alla kooperativ måste höja arbetsproduktiviteten och sänka produktionskostnaderna. Fora räkenskaper kan man börja med så småningom. Allteftersom kooperativen växer i storlek, blir de tvungna att börja fora räkenskaper; de måste lära sig det steg for steg.

For det sjunde, är det en brist med detta möte att ingen har talat om statsjordbruken. Jag hoppas Centralkommitténs avdelning for arbetet på landsbygden såväl som jordbruksministeriet ska studera den frågan. I framtiden kommer statsjordbrukens andel att växa for varje år.

For det åttonde, måste vi fortsatta att bekämpa han-chauvinism. Den är en form av borgerlig ideologi. Hanfolket är så talrikt att det är benäget att se ner på de nationella minoriteterna och inte hjälpa dem helhjärtat, och därför måste vi obevekligt bekämpa han-chauvinism. Naturligtvis kan det uppstå trångsynt nationalism bland de nationella minoriteterna och detta måste också bekämpas. Men av dessa två är han-chauvinismen den viktigaste, den som ska bekämpas först. Så länge kamrater av hannationalitet har en korrekt inställning till de nationella minoriteterna och behandlar dem med verklig opartiskhet, så länge den nationalitetspolitik de följer och den inställning de tar till frågan om förhållandena mellan nationaliteterna är helt marxistisk och inte återspeglar borgerliga synpunkter, det vill saga så länge de är fria från han-chauvinism, blir det jämförelsevis lätt att övervinna trångt nationalistiska synpunkter bland de nationella minoriteterna. Nu finns det fortfarande en hel del han-chauvinism. Till exempel: de nationella minoriteternas angelägenheter monopoliseras. Ingen respekt visas for deras seder och bruk. Hanerna ser ned på dem och talar om hur efterblivna de ar. Vid partiets rikskonferens i mars sade jag att Kina inte kan klara sig utan sina nationella minoriteter. Det finns tjogtals nationaliteter i Kina. De områden som de nationella minoriteterna bebor är mer vidsträckta an de som hanerna bebor och överflödar av alla slags naturrikedomar. Vår folkhushållning kan inte klara sig utan de nationella minoriteternas hushållning.

For det nionde, tror jag att vi bor få fart på kampanjen for att utplåna analfabetismen. På en del håll har denna kampanj själv blivit utplånad, och det är inte bra. Det är analfabetism och inte kampanjen som bor utplånas under omvandlingen till kooperativ; det vill saga vi bor utplåna analfabetismen och inte kampanjen for att utplåna den.

For det tionde, undrar en del folk vad som menas med "vänster"- och högeravvikelser. Som vi har sagt tidigare ror sig allting i rummet och tiden. Har ska jag framfor allt tala om tidsfrågan. Om de iakttagelser ni gör av tingens rörelse inte stämmer överens med verkligheten, begår ni en "vänster”-avvikelse om er bedömning görs for tidigt och en högeravvikelse om den släpar efter. Ta till exempel den kooperativa rörelsen. Trots att förutsättningarna, såsom massornas entusiasm, den omfattande förekomsten av lag for ömsesidig hjälp och partiets ledning, redan är mogna, förnekar en del kamrater fortfarande detta. Nar det redan är möjligt (inte for flera år sedan, utan just nu) for den kooperativa rörelsen att utvecklas på ett storartat satt säger de fortfarande att det är omöjligt. Allt detta är en högeravvikelse. Å andra sidan vore det en "vänster”-avvikelse att kräva att åttio procent av hela landet skulle gå in i kooperativ på mycket kort tid, nar sådana förutsättningar som böndernas politiska medvetenhetsnivå och partiets ledning ännu inte är mogna. Som de gamla kinesiska ordstäven säger: "Nar melonen är mogen faller den av stängeln" och "Nar vatten rinner bildas en fåra". Vi bor handla i enlighet med de konkreta förutsättningarna och nå våra mål naturligt i stallet for att tvinga fram dem. Ta en barnafödsel till exempel, den kräver nio månader, och det vore inte bra om läkaren började trycka på och tvinga ut barnet i sjunde månaden. Det skulle vara en "vänster”-avvikelse. Om det ofödda barnet å andra sidan redan är nio månader gammalt och absolut vill men ni ändå inte tillåter det att komma ut, då vore det en högeravvikelse. Kort sagt, allting ror sig i tiden. Nar ratta tiden är inne for att göra något måste det göras. Om ni hindrar detta, begår ni en högeravvikelse. Om den ratta tiden for något inte är inne och ni ändå försöker att genomtvinga det, begår ni en "vänster"-avvikelse.

For det elfte, undrar en del folk om det inte är möjligt att det kommer att göras misstag, som är "vänster"-avvikelser? Vårt svar är att det är helt möjligt. Om ledningen på en viss ort, vare sig det är en partiavdelning i en socken eller en partikommitté i ett distrikt, ett härad, en prefektur eller provins, inte tar hänsyn till massornas politiska medvetenhetsnivå och till hur lagen for ömsesidig hjälp utvecklas, och om den bara söker kvantitet och struntar i kvaliteten i stallet for att göra upp planer, utöva kontroll och upprätta kooperativ stegvis och gruppvis — då kommer allvarliga "vänster"-misstag oundvikligen att dyka upp. Nar det är ett uppsving av entusiasm bland massorna, nar alla söker inträde i kooperativet, är det absolut nödvändigt att förutse alla slags svårigheter och varje tänkbar ogynnsam betingelse och öppet bekantgöra dessa for massorna och låta dem grundligt överväga saken. Om de inte är rädda kan de gå med; om de är rädda behöver de inte göra det. Vi får naturligtvis inte skrämma bort folk. Idag kan jag val inte skrämma bort er, eftersom vi har suttit samlade så många dagar. Det är nödvändigt att lugna ner folk i rätt ögonblick, så att de inte blir for upphetsade.

Vi är emot gränslös ängslan och otaliga tabun och regler. Betyder det att vi inte ska hysa någon ängslan alls? Inte ha ett enda tabu? Inte en enda regel? Naturligtvis inte. Vem finns, som inte hyser ängslan, den nödvändiga, den berättigade ängslan? Nödvändiga tabun och regler bör vi också ha. Hur skulle vi kunna klara oss utan ett fåtal tabun och regler? Det är helt riktigt att hysa den nödvändiga ängslan och ha de tabun och regler som behövs, och likaså nödvändiga pauser, uppehåll, inbromsningar och avbrott.

Här är en metod: när folk just håller på att bli uppblåsta, när de är på vippen att bli viktigpettrar, bör de ges en ny uppgift (vi har nu till exempel föreslagit en tävlan i kvalitet, och när ni kommer hit nästa år ska resultaten jämföras; vid den tiden kommer kvantiteten att ha blivit en bifråga) så att de inte har en chans att bli uppblåsta, eftersom de inte kommer att ha tid till det. Den metoden har vi prövat förr. När ett arméförband vann ett slag och en del kamrater med förtjusning började breda ut sig om det bland sin omgivning och gjorde sig alltför viktiga, gav vi dem en ny uppgift — att utkämpa ett slag till. Så snart de fick den nya uppgiften, måste de börja tänka över de problem den innebar och göra förberedelser varför de slutade vara viktigpettrar och inte hade tid för högmod.

För det tolfte, har en del kamrater föreslagit att häradsnivån kanske kunde få rätt till ett manöverutrymme på tio procent. Ta till exempel upprättandet av kooperativ, antalet kan vara antingen tio procent mindre eller tio procent större. Jag tror detta förslag kan antas. Det är ett bra förslag. Så var inte för stela i vad ni gör. Var goda och tänk vidare på saken.

För det trettonde, finns det inte folk som vill kasta om vårt beslut? Det finns ganska många. De tror att kooperativen kommer att gå om intet och att vad vi gör kommer att kastas om helt, och de säger att vi inte är marxister utan opportunister. Men som jag ser det, utvisar den allmänna tendensen att detta beslut är oåterkalleligt.

För det fjortonde, frågar en del folk: vilken blir trenden i framtiden? Den kommer att bli att i stort sett genomföra den socialistiska industrialiseringen såväl som den socialistiska omvandlingen av jordbruk, hantverk och kapitalistisk industri och handel inom en tid av omkring tre femårsplaner. Såvitt jag kan se blir trenden denna. Men det kan tilläggas, som jag antydde vid vårt partis förra rikskonferens, att vi inom 50-75 år, det vill säga, inom en period av tio till femton femårsplaner ska kunna göra Kina till ett starkt socialistiskt land.

Under denna tid av 50-75 år kommer många allvarliga och komplicerade konflikter och strider säkert att äga rum utomlands, här hemma och inom partiet, och vi kommer säkert att möta en mängd svårigheter. Vi har själva genomlevt jag vet inte hur många konflikter, väpnade och fredliga, blodiga och oblodiga, så hur kan man garantera att det inte blir några i framtiden? Det kommer förvisso att uppstå konflikter — inte några få utan många. Bland dessa kommer vi att få uppleva utbrottet av ett världskrig, att atombomber släpps över oss och att det dyker upp folk av samma slag som Beria, Kao Kang, Chang Kuo-tao och Chen Tu-hsiu. Många saker kan vi inte förutse nu. Men som vi marxister ser det, är det säkert att alla svårigheter kan övervinnas och att ett starkt socialistiskt Kina kommer att uppstå. Är detta säkert? Jag tror det. Enligt marxismen är det säkert. Bourgeoisin har redan skapat sig en dödgrävare, och graven står färdig. Hur skulle den kunna undgå att dö? På tal om trender, är detta i stort sett trenden.

För det femtonde, har ni ställt många ändringsförslag till de bägge dokumenten — resolutionen och reglerna. Det är mycket bra. Vi ska samla ihop era förslag för att överväga dem. Sedan resolutionen har antagits idag ska den revideras och publiceras inom några dagar av politbyrån. Reglerna kommer att ta längre tid. De demokratiska personligheterna måste rådfrågas och den lagfästa proceduren måste följas. Eller också kommer reglerna kanske först, liksom värnpliktslagen, att läggas fram inför nationella folkkongressens stående utskott för diskussion och sedan sändas till regeringen för att publiceras i syfte att få in synpunkter. Under en period kan man lokalt följa reglerna på prov till dess att de underställs nationella folkkongressen för antagande nästa år.

Till slut vill jag i förbifarten be er att ge akt på hur man ska skriva. Jag hoppas att ni alla ska bli "lärare i språk och stil". Era artiklar är väl skrivna, med undantag kanske för en del brister. Ni bör se till att hjälpa andra att förbättra sitt sätt att skriva. Bland de artiklar som många kamrater nu skrivit finns en del, men rätt få, som är långdragna och utan innehåll; huvudfelen är att de använder för mycket klassisk kinesiska och smakar för mycket av den till hälften litterära, till hälften folkliga stilen. När man skriver artiklar måste man ge akt på logiken. Det vill säga, man måste ge akt på hur en artikel eller ett tal som helhet uppbyggs, och det måste finnas något slag av förhållande mellan början, mitten och slutet, ett inre förhållande, och de tre delarna får inte strida mot varandra. Man måste också följa grammatikens regler. Många kamrater utelämnar subjektet eller objektet i en sats där det inte bör utelämnas, använder adverb som verb och till och med utelämnar verben. Allt detta strider mot grammatiken. Man måste också ge akt på vältalighet, hur man ska skriva mera levande. Kort sagt: att vara logisk, att följa grammatiken och att bättre behärska vältagligheten — dessa är de tre punkter jag skulle vilja att ni tänker på när ni skriver.

NOTER

[*]Slutord vid Kinas kommunistiska partis sjunde Centralkommittés sjätte utvidgade plenarmöte.[TILLBAKA]

[1]V. I. Lenin: "Om naturaskatten". Se Valda verk, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956, s. 552, eller Collected Works, Vol. 32, Progress Publishers, Moscow 1965, s. 329.[TILLBAKA]
[2]Syftar på kamrat Mao Tsetungs sammanställning "Hur man sköter producentkooperativ inom jordbruket", som han gjorde efter att ha läst de rapporter om jordbrukskooperationen, som insänts från olika platser. Se "Förord till Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd" nedan.[TILLBAKA]
[3] I den klassiska kinesiska romanen Berättelser från träskmarkerna blir Wang Lun (med tillnamnet "den vitrockade akademikern") ledare för de upproriska bönderna när de intar Liangshan-berget, och han vill förbli ledare. När Lin Chung, chefsinstruktör vid huvudstadens garnison, tvingas göra uppror mot myndigheterna och söker skydd på Liangshan-berget, försöker Wang Lun först att avvisa honom och gör sedan livet surt för honom. Senare vägrar han att låta Chao Kai, ledare för ett bondeuppror, och hans män förena sig med upprorsmännen på Liangshan-berget. Till slut dödas Wang Lun av Lin Chung.[TILLBAKA]
[4] V. I. Lenin, a.a.[TILLBAKA]